San Giovanni Battista

San Giovanni Battista
Oratorium av Alessandro Stradella (1643-1682)

Drottningholmsteatern firar H.M. Drottning Silvias 50 år som Sveriges drottning med Alessandro Stradellas oratorium San Giovanni Battista. Stradella var en av drottning Kristinas favorittonsättare, så kvällen tillägnas även Kristinas 400-årsjubileum. Två kungliga mecenater möts kring en mästerlig musikalisk thriller i barockkostym: Från en drottning till en drottning.

Teaterkonsten blomstrade på svensk mark när drottning Kristina lät installera en teater utrustad med scenmaskineri i slottet Tre Kronor, och följde henne efter abdikeringen 1654 till Rom. Där bidrog Kristina som mecenat till öppnandet av Roms första offentliga teater, som invigdes 1671 med operan Scipione Africano – skriven av det unga geniet Alessandro Stradella och nestorn Francesco Cavalli.  

Den påvliga kulturpolitiken stängde ner Kristinas teater 1674 och ledde till operaförbud i Rom. Istället blomstrade dramatiskt gestaltade oratorier som mötte de kyrkliga kraven, och satte sysslolösa operasångare i arbete. San Giovanni Battista, somuruppfördes på Palmsöndagen i kyrkan San Giovanni Fiorentino, är inget mindre än en musikalisk thriller i barockkostym, som rent tematiskt förenar Kristinas teaterpassion med hennes intresse för politiska intriger.

Librettot av Ansaldo Ansaldi bygger på kapitlet ur Markus-evangeliet där Herodias dotter övertalar sin styvfar, kung Herodes, att halshugga Johannes Döparen som straff för att han yppat kritik mot den romerske tetrarken.

Fem utmejslade karaktärer och en kommenterande kör driver handlingen framåt, ackompanjerade av två orkestergrupper som skapar ekoeffekter och rumsligt djup: en maffig concerto grosso, och en mindre concertino. Spänningen byggs upp genom att kontrastera storslagna arior färgade av sjudande rastlösa tonartsbyten med stillsamt deklamerade recitativ. Maktspelet färgas subtilt av att rollen som Johannes Döparen är skriven för en altröst.

Likt Richard Strauss 1900-talsopera Salome, men med helt andra medel, försätter Alessandro Stradellas kantat publiken i ett tillstånd av förundran. Där Strauss låter Salome förföra Kung Herodes med de sju slöjornas dans, så nyttjar Stradellas prinsessa sin vokala virtuositet. Hon utpressar sin styvfar med klagande suckar och blomstrande melismer tills hon uppnått sitt mål: Johannes Döparens huvud på ett fat.

Dramat slutar i ett frågetecken.Kokett kvittrande frågar sig prinsessan "Varför är jag så lycklig?" Herodes förebrår istället sig själv i dovt klingande fraser: "Varför är jag så olycklig – varför tog jag hans liv?" Även om världsordningen förblir intakt, så antyder det öppna slutet att händelsen framkallat en moralisk kris.

Konceptet att vädja till individuell handlingskraft var nästan lika radikalt på 1600-talet, som det kommit att bli i vår tid. Konsekvenserna av att antyda att den som äger makten skulle kunna göra ett medvetet val var påtagliga. Även Kristina fostrades till auktoritär maktfullkomlighet. Men hennes förändrade position efter abdikeringen öppnade nya perspektiv.

Från kulissen kunde Teaterdrottningen betrakta "komedin som världen spelar upp för min räkning", och läsa av tecknen på stundande förändringar. Upplysningen väntade runt hörnet: med Drottningholmsteaterns invigning 100 år senare drog Lovisa Ulrika upp ridån för en ny era i konstens tecken.

Sofia Nyblom, författare