Death at Dawn

Death at Dawn
Konsert med sångsolister, stråkkvartett och orkester

Kristinas ande svävar över konserten Death at Dawn, där döden skiljer två älskande par åt. Barocktonsättaren Claudio Monteverdi tvingar sin publik att ifrågasätta könsnormer och etik i kärlek och krig. Hundratals år senare reflekterar Ottorino Respighi över vilket pris den kvinna tvingas betala, som överlever sin namnlöse älskare.

"Det fordras större mod att gifta sig än att dra ut i fält," sade drottning Kristina av Sverige. Den modiga monark som mäklade fred i trettioåriga kriget, det brutala krig som krävde hennes fars liv, talade av erfarenhet: genom att avvisa friare och överge tronen, avsade hon sig både kärlek och makt.

Kristinas ande svävar över kvällens konsert, där döden skiljer två älskande par åt. Vad är det som styr deras begär? Musiken döljer svaret: oavsett om det är Monteverdi som läser Torquato Tasso eller Respighi som mediterar över Shelley, så lockar den oss att ställa frågor, och fråga på nytt.

Dessa verk åskådliggör något viktigt om den omvälvande tid där de skapades, och om vår egen tid. Neutrala berättarröster överbryggar avståndet: de låter oss förstå att makt och begär, precis som kön, iscensätts i verkligheten som på scenen. Barocktonsättaren tvingar sin publik att ifrågasätta könsnormer och etik i kärlek och krig, när han dramatiserar den medeltida sägnen om två korsfarare. Hundratals år senare reflekterar två romantiker över vilket pris den kvinna tvingas betala, som överlever sin namnlöse älskare.

Krigets landskap ramar in duellen mellan Tancredi och Clorinda, Il combattimento di Tancredi e Clorinda. Detta ödesdigra möte mellan två korsfarare, en kristen riddare och en saracen, är hämtat från Tassos episka dikt om det första korståget 1096–1099, där katolska kyrkan återerövrade Jerusalem från kalifatet: La Gerusalemme liberata.

Det är en märkligt erotisk scen, en batalj i queer förklädnad, som Claudio Monteverdi återberättar i stile concitato med dramatiska recitativ, nervöst plockade strängar och darrande tremolo.

Tancredi gläds åt synen av blod när svärdet tränger in i motståndarens bröst, och triumferar när denne konverterar till kristendomen. Men då den döende saracenen tar av sig hjälmen och avslöjar sin sanna identitet inser Tancredi att han mördat kvinnan han åtrår. Det är Clorinda, en muslimsk prinsessa av etiopiskt ursprung, som deltagit i striden för att försvara sina egna.

På vems sida står tonsättaren? Det får publiken avgöra. Men musiken avslöjar hans fasa inför korsriddarens våldtäkt, och medkänsla med den döende.

Claudio Monteverdi navigerade en värld av omstridda gränser och maktsfärer, och oändligt lidande. När La Serenissima, den venetianska republiken, kämpade för att hålla stånd mot det tysk-romerska riket bröt trettioåriga kriget ut, medan det osmanska riket utmanade till sjöss. Samtidigt härjade pesten.

Denna politiskt explosiva era innehöll också kreativa möjligheter. Även om Claudio Monteverdi tjänade kyrkan, så kunde hans djärva experiment förverkligas på teatrar eller i privata palats, genom uppdrag från enskilda adelsmän. Så var också fallet med Il combattimento, som beställdes av den mäktiga Mocenigo-familjen och uruppfördes under karnevalen 1624. Med inspiration från fiktiva karaktärer kunde tonsättaren synliggöra verkliga maktkamper, och påminna publiken om trauman i krigets spår.

Århundraden efter Monteverdis operaexperiment skulle Ottorino Respighi söka inspiration hos sin föregångare. Nostalgin efter renässansen och antikens Rom delade han med sina nationalistiska landsmän, men när Respighis romantiska musik efter Mussolinis maktövertagande 1922 främjades av fascisterna intog tonsättaren en antifascistisk hållning. Det var berättelserna som fängslade honom – men han tog avstånd från deras politiska instrumentalisering.

Varför valde Respighi att tonsätta Perce Bysshe Shelleys bitterljuva dikt 1912? Medan den brittiske författaren var en frispråkig pacifist som använde poesin som aktivism, så verkar The Sunset, skriven under italiensk exil 1816, allt annat än politisk.

Sedan Isabella förlorat sin namnlösa älskare efter deras första natt tillsammans, så förföljs hon av längtan efter frid i många år framöver. Varför har han inget namn? Fanns det ett barn? Vad var det som tog hans liv? Vi får aldrig veta.

Men i Respighis ömsinta tonsättning dalar en hel värld mot horisonten. I långsamma andetag lagras de historiska trauman som triggade Shelleys aktivism – alla de människoliv som gick förlorade i Napoleonkrigen – och föraningen om de förluster som väntade Italien när första världskriget till sist bröt ut. 

Sofia Nyblom, författare